Det är en stilla kväll i början på juni 1920. Jag sitter och dricker kaffe i trädgården hos Anna-Gusta och Peter Strand. Jag har varit med en råmjölkspannkaka från mor. Det var brukligt att man lät grannar smaka vid kalvning och slakt ett slags byte. I kväll är Peter i berättartagen. Hans minne är kristallklart och han ljuger inte, jag är trollbunden. Du har väl hört talas om Anders i Västragårn frågar han. Jo, säger jag, var han inte lite egen? De båda gamla skrattar lite vemodigt, dä kan man gott säja men han var god som guld. På sätt och vis är mitt liv hopkopplat med honom från det jag var 18 år till han dog för snart 20 år sen och sen vi blev gifta, hela familjen. Du ska få höra lite. Jag föddes 1850, far var soldat men fick ett träd på sej vid skogshuggning och dog. Vi var fyra syskon, jag näst äldst 8 år. Vi fick flytta från soldattorpet till en liten sparrastua där vi bodde i två år. Hur mor kunde hålla fem vid liv förstår jag inte men jag minns mej aldrig mätt de åren. Hon gifte om sej mä en dagsverkstorpare och vi fick flytta till honom. Han var en bra kar som gjorde vad han kunde både för oss och den nya kull som kom. Det kunde gå långa tider då vi fick äta oss mätta var dag. Vid jularna fick vi äta så möe brö vi ville. Vi som blev hans styvbarn har all anledning att bevara honom i ljust och tacksamt minne, som det heter. Jag läste mej fram när jag var 14 år och kom i tjänst hos en bonde som prästen varmt förespråkade eftersom han tillhörde kyrkorådet och alltså var lämplig att handleda mej i den lutherska tron. Min styvfar var lite tveksam men visste att moran på gården höll bra kost. Ät bra mä brö förmanade han mej när jag gick i väg mä mitt knyte. Där blir du strävia å. nu följde dom värsta fyra åren i mitt liv. Bonden jag kom till var fast besluten att lära mej veta hut med prästens välsignelse. Jag har kommit underfund med att dom som talar mest om hur viktigt det är att lära sej veta hut, har aldrig fått lära det själva.
Så mycket stryk och ovett som jag fick dom åren går inte att beskriva och arbete som egentligen var för strängt för en pojkvasker. Eftersom han var religiös, var hela familjen mej inbegripen i kyrkan var helgdag. Det var aldrig tal om att jag skulle åka med rätt om det var plats på skjutsen men vis kyrkan skulle jag sluta till och sitta i samma bänk som bonden. Det må förlåta mej om tankarna inte alltid var så gudliga där jag traskade på kyrkvägen i urväxta kläder där ärmarna tröt vid armbågarna och byxbenen bara nådde halvvägs på de grova läderstövlarna. Det hände att prästen kom fram på kyrkbacken och berömde min husbonde för hans omsorg om den unge drängen och mej lyckönskade han varmt. Du innesluter väl honom i dina böner? Ja körkeherren sa jag ödmjukt. Han skulle bara veta vad jag bad. Fy faen! Här skalv rösten av helig ilska. Gumman stryker med sin nariga hand hans fårade kind. Glöm dä, Peter lelle. Dä ä så länge sen. Näe allri. Men en sak kunde inte bonden hindra. Jag växte å ble stor och stark. Min styvfar hade rätt. Det var bra med mathållningen, då va morans förtjänst. Hon försökte gottgöra så mycket hon vågade. Hennes mor som var änka, hade undantag på gården, en karsk gumma, född på 1700-talet. Hon bodde i en liten stuga på gården där även jag hade min sovplats i snickareboden. Jag skulle bära in ved och vatten åt henne och i gengäld månade hon om mig. Stickade strumpor och såg till att jag hade varma underkläder. Själv fick jag bara elda små avgnagda fårarisakärvar och kom han på mej med vid i spisen tog han till tjuramejan.
Men den gamla gumman bar in en fårskinnsfäll som jag svepte in mej i. Ja va lika glad i henne som om hon varit min egna mormor. Vintern 1868 blev en vändpunkt i mitt liv. Det pågick skogsavverkning i stor skala här på trakten och bland andra hade min husbonde åtagit sej körning. Hans skifte omfattade en ö ett hundratals meter från land. Det innebar att om vintern blev sträng så isen bar att köra gick det bra annars fick han flotta virket till körvägen. För detta risktagandet skulle han ha ett visst tillägg. Han hade tur, det blev kallt. Han hade en bra häst och ett par oxar. Jag hamlade virket över isen och han körde med hästen till sågen.
I mitten av mars var det mesta ur skogen och när dagsmejan satte in s jag en dag försiktigt att nu håller inte isen längre. När jag behöver ditt råd ska jag sä te, sa han försmädligt, kör du och lägg dej inte i dä du inte begriper, viktigpetter. Respekten satt i så jag fortsatte men jag var både arg och rädd. Vid middagstiden när jag kom men en jättestock som fyllde hela banken på hamlen brast isen och lasset drog ner oxarna i vattnet. Jag hoppade tillsides och lyckades oka av den ene oxen och få upp honom men den andre hade fått ena benet avslaget när stocken krängde över och fick slaktas. Jag fick hjälp av en torpare som hamlade åt Anders i Västragårn. Jag var dyblöt efter allt bestyr med oxarna. Just då kom min husbonde och Anders och hans son efter en vända till sågen. Vi hjälptes åt att dra upp den skadade oxen som bedövades med ett yxhammar i skallen och stacks. När detta var gjort fick jag en riktig nerskällning av bonden jag tjänte hos. Du har inte gjort annat än onart änna sen du kom te gårn, din förormade drommel, han svor inte högre för han var ju andligt sinnad, då enda du haa vatt fulltaaneste haa vatt ve matboret. Å te tack för allt en haa gjort för dej har du kört ihjäl en bra oxe för mej. När jag helt stillsamt påpekade att jag varnat för den svaga isen, vilket dom andra tre hört blev han ursinnig. Svara du mä, din förgjordade oäring, skrek han te å fick tag i en knaggi granstake å svepte mej över ryggen så det rev opp ett stort sår. Då bröt fyra års samlade ilska ut. Jag var bara arton år men fullväxt, stark och tränad i hårt arbete sen barndomen så jag tog honom med en näve i nacken och en i baken och slängde honom i vaken där lasset gått genom isen. Nu går ja min väj, skrek ja, ja skiter i om ja få sitta på Långholmen all mi ti, det kan inte vara värre än hos dej, din skenhelige läsare. Ingen av de andra tre försökte hindra mej och ingen hjälpte honom opp ur vattnet.
När han kavlat sej upp vågade han inte ge sej på mej mer men han hackade fram: Då här ska ble tingsak å, än finns Sveriges rikes lag. Då lärde jag känna Anders i Västragårn riktigt. Nu steg den buttre, satte bonden fram med det gråsprängda skägget, pekade rätt ut och knöt näven upp i ansiktet på min huttrande husbonde. Om du försöker nåenting sånt må luen ä dä jag som går å talar mä länsman om hur allt gått te å skaffar fram vittnen på hur dan du har vatt mot honom alla åren han tjänt hos dej. Nu tar jag honom mä mej hem så han blir ombonnen, han bloa ju som en stucken gris. Till den tjugofemårige sonen sa han: Kör efter Blid, sjukvårdssoldaten och be honom ta mä sej grejer för en besvärlig sårskada. Till mej sa han i det han svepte hästfällen om mej. Vi ä snart hemma å då får syster min å Blid ta hand om dej. Till min husbonde a han precis som han satte i gång hästen: Du har bara fått dä du har jamat efter. Denne skrek: Dä har ska ni få ångra. Då yttrade sej Anders son för första gången. Dä enda jag ångrar ä att jag inte hjälpte Peter så du åkt längre ut. När jag satt jämte Anders på framkälken, medtagen av blodförlusten var han inte längre den bistre hårdvallsbonden utan en hjärtegod medmänniska som la armen som stöd om mej och muttrade mellan tänderna: Namnkristna. Tvi.
Sen den dagen har jag haft två gudar och är den rätte, som jag alltid trott på den karakar som jag menar förstår han mej nog. Jag har den kvar efter mer än femtio år.
När vi svängde in på gården hos Anders kom yngste sonen, fjorton år springande och tittade häpet. Var ä dä mä Peter? Jag var rätt ”hasaslak” efter blodförlusten och frös så jag hackade tänder när jag stapplade in stödd av Anders. I köket höll Anders syster på med brödbak och undrade oroligt vad som stod på. Efter några korthuggna ord till förklaring tog hon ledningen. Det är bäst jag reder ut lite om familjeförhållanden på gården. Anders var änkeman med tre barn, äldste sonen var i tjugofemårsåldern, flickan något år yngre, hon skulle gifta sej det året och var igång med sin utrustning och så yngsta sonen som jag nyss nämnt. Hans syster var omkring sextifem, änka med vuxna barn som bildat egna familjer. Hon hade flyttat till son bror och förestod hans hem. Själv var han några år över femti. Dottern i huset som kommit ut från ett rum där hon sysslat med vävning fick överta baket. Ja tar in pojken i mitt rum, han måste få av kläderna å bli varm och där ä en extrasäng, dä ä väl förresten den enda i huset som ä lång nog te honom. Du ä ju en ovanligt växen kar fast du ä ynklig nu.
Hon var kärv men inte ovänlig, rådig som många kvinnfolk blir som upplevt lite av varje. I hennes rum staplade Anders upp ved till murbandet och tände på. Mej placerade hon i en stol framför spisen och började dra av kläderna under mina generade protester. Å ja, sjåpa dej inte. Ja har vatt gift i förti år å du ä väl inte skapt på annat vis än andra karar. Hon gned mej torr med en grov handduk men när hon drog av den trasiga skjortan bröts rösten när hon muttrade: Gode Gud i himlens tron och jag kände något vått, varmt droppa på ryggen. Detta varken kan elle tör ja göra nået ve, men bloen har börjat levra sej å stanna te. Hon svepte en filt om mej och hade mej å sitta med ryggen mot brasan. Så kom Blid, uppskakad efter färden. Han sa: Ja har aldrig åkt så fort, frahattana yrade kring hästen och snöklamparna om öronen på oss. Han tittade på min rygg, kommenderade fram brännvin som han tvättade såret med, svor så det var en fröjd att höra, gapa så möe du vell sa han te mej, dä kanske lätt lite. Men ja bet ihop tänderna å höll hårt i stolastöet. Tjurskalle muttrade han men verkade belåten. Dä sve som ellmörfa. Den gamla moran hjälpte te och verkade inte besvärad av hans språk. Ja tör inte sy ihop att för då kan dä börja varas men ja ska lägga på lite plåster som lenar. De klippte te en bred remsa av linne som de beströk med en salva som bestod av grävlingsister, grankåda och linolja. Sen virade dom in mej som ett lindebarn. Hon tog en fårskinnsfäll och la under mej i sängen där jag skulle ligga å bredde en över mej. Dä gäller å få honom varm sa Blid. Vore dä inte skäl å ge honom lite brännvin undrade Anders. Dä kunne va rena fördärvet för då kan såret börja vattnas men kok opp mjölk å blanna mä ingefära å fåratalg om ni har å så få du bere dej å ligga på magen några dar sa Blid. Ja kommer igen om tre dar te dess få blolasen setta på. I köket drack gubbarna kaffegök å höll ting. Jag hörde Blids ilskna utlåtande: Tar inte faen en tocken så sköter han inte sin tjänst. Dä va rena evangeliet för mej. Mej proppade fruntimren i varm mjölk så jag höll på å storkna samtidigt som jag skämdes för att jag lortade ner för dom. Oroa dej inte för dä sa moran, dä finns askelut å ja har tvättat blolasa förr. På natten som följde blev det inte mycke sömn för mej. Dels värkte det i ryggen och så var jag rädd för vad som hänt på dagen. Faster Rika som Anders syster hette låg i samma rum och talade tröstens ord på sitt kärva språk. Du behöver inte va rädd för dä som hänt, dä reder bror min opp. Han si vesserligen ut som en tvärgu men har han satt sej före å köra nået te rätta så gör han dä. Å de så ja på honom att han ska göra mä detta. Andra kvällen jag var där kom Anders in i kammaren, nickade åt sin syster som förstod och gick ut. Han satte sej och strök skägget och undrade hur jag tänkt framtiden. Jag sa att jag tidigare talat med en kamrat till min far som brukade sätta tag å fara på järnvägsbygge och fått löfte följa att komma mä när jag fyllt arton år och dä är jag nu men jag får aldrig frejdebetyg av prästen efter det som hänt sa jag med gråten i halsen. Han nickade gillande. Jag tror det blir bra för dej å komma ut å se dej om lite å bonnen du döpte tror ja Blid har botat. Ditt betyg ska jag ordna. Han grinade bistert å jag förstod varför folk hade respekt för honom. Jag repade mej snabbt, lärde mej sitta å sova, bar in ved och vatten och fick för första gången på fyra år känna att jag var i ett hem. På tredje dan kom Blid å la om förbandet. Dä läks fint sa han, men då blir ett ”ar” som si ut som ett ”åskeslaj”. Och sen tillade han: Du kommer å dö å ålderdomssvaghet när du klarade detta. Du ble ju inte ens förkyld, ja, ja dä ä bra på mönna vis å fara illa i ungdomen. Jag kryade på mej kvickt, min säng flyttades in i pojkarnas rum och Anders satte mej te å hugga gärdsle. En dag kom den gamla svärmodern till min förre husbonde med mina få tillhörigheter i en kärra jämte ett vadmalstyg te en ”klänning” te mej. Ja vävde dä te min gubbe men Herren to hän han innan vi fick att sytt. Ta du å slit dä mä hälsan. Å hys ingen agg te min doter å barnen för dä som hänt. Mågen ids ja inte böna för. Som Anders lovat skaffade han mej de papper jag behövde från prästen, hur fick jag aldrig veta, men han såg misstänkt from ut när han lämnade mej dom. På våren for jag till norden som det hette när man for på järnvägsbygge. Då hade jag fått vadmalstyget sytt till kostym och köpt hatt med vida brätten. När jag tog adjö sa faster Rika: Hade ja trott att du va en sån kar hade ja inte tort ligga i samma rum som du! Mej hade väl inte faster behövt va rädd för sa jag oskyldigt. Nä men för mej själv, skrattade hon å nöp mej i näsan. Jag var på järnvägsbygge nära sju år, det var strängt men kamratskapet var gott och förtjänsten bra mot vad jag var van vid. Men jag samlade inte i ladorna om jag ska va ärlig. Den lilla fritid vi hade dansade, sjöng å spelade jag. Jag hade ett magdeburger. Va dä inte mycke slagsmål, insköt jag. Åjo, men jag var ingen bråkstake, men hoppade di på mej så hoppade di fel.
Jag var inte hemma på tre år men jag skrev någon gång till min bror och till yngsta pojken i Västragårn. Att jag kom hem då berodde på att jag skulle exera beväring. Det var femton dygn. Det brukade säjas att det gick bra di första fjorton sen var det värre. Då hälsade jag på hos mina föräldrar och bekantade mej må mina halvsyskon och naturligtvis i Västragårn och fick ett nytt nyp i näsan av faster Rika.
År Blid som botat mej för tre år sen köpte jag en liten kagge snus och en kanna Norrabybrännvin. Han blev så glad så han svor som han legat i salt. Kan du inte gå å ble sönnerslaen en gång te för du va den ”lickste” patient jag haft. Du kunne förresten få en å mina däkor. Dä fick jag förresten men då å en annan historia. Dä va ärligt talat dä bästa som hänt mej. Han stryker tafatt med sin stora näve gummans arm och hon snyter sej i förklät. Jag fortsatte några år till som rallare, men 1875 blev det ett uppehåll, det var en linje som var färdig och i väntan på ett nytt påhugg reste jag hem och skrädde timmer i lag med min bror. Byn var då nyss delad, så många gårdar skulle flyttas ut så vi högg till några stycken. Jag bodde i drängstugan i Västragårn och åt hos dem. Den vintern ble ja tosi i Anna-Gösta å vi kom överens om å gifta oss. Jag räknade mä å kunna bli banvakt uppe i Norrland å hon trodde det skulle g men hon var lite ängslig. Men det blev inte så. En lördagskväll hade jag varit tillsammans med några ungdomar och de fått reda på att min förre husbonde sagt om mej att den rallebusen ställde bara te oläte bland ungdomen å om dä vore tag i herarna i byn gåve di honom en rikti kok stryk. Jag ilsknade te och eftersom jag var lite ”fukti” fick jag för mej att läsa lusen av honom riktigt. Är jag kom till Västragårn stod Anders mitt på vägen. Han såg bister ut. Du tar bastanta steg Peter, sa han. Ä ellen lös? Jag talte om vad som stod på och vad jag ämnade göra. Dä ska du inte, sa han, jag vell tala mä dej. Det hade varit en enkel sak att lyfta undan honom, men respekten satt i så jag lyssnade. Följ mä, dä ä nårt ja vell visa dej. Jag följde med lite undrande. Vi vek av på en stig till ett torp. Du funderade ju på att gifta dej mä Blidas däka fast ja begriper inte att hon vell ha dej, men ungdom si ju inte längre än näsan räcker. Han pratade om allt möjligt och visade mej omkring på stället, låste upp dörren och jag följde med, lite undrande. Vi såg om lagårn och lyckan. Som du vet är det här det gamla soldattorpet som jag och två andra bönder fick vid delningen, dom som hade det förut har fått bygga nytt på ett annat ställe. Dä ä tre tunnland odlat å ett slåtterkärr. Jag rår om hälften och dom andra en fjärdedel var. Vi har kommit överens om att bju dej arrendet på följande villkor: Du ska hugga tio famnar ved åt mej och fem var te dom andra, göra tio fruntimmershjälpen hos mej å fem var hos dem andra årligen. Ved och gärdsle får du hugga i skogen som hör till stället efter utsyning. Åkerjorden är bra fast stenig och kärret går att odla. Vi ska dika ut mossmarken och då blir det fall från kärret också. Det blir mycke arbete i byn efter laga skiftet, å du kan ju arbeta med både sten och trä. Du kan väl tala mä Anna-Gösta om dä, vi vill gärna ha henne kvar i byn å så får vi väl ta dej på köpet.
Det var alltid så med Anders. Om han gjorde något gott försökte han alltid förringa det. Han var en hedning i ord men kristen i handling. Ja som du förstår följde vi Anders råd och slog oss ner här. Vi har inte haft det varken sämre eller bättre än andra men vi har drat oss fram. Ja som du slet di första åren, skjuter gumman in. Satt och borrade sten ve fojtevedsbloss om höstakvällarna å dikade och odlade sen du kom hem från dagsverken. Åja, din änne va mock lika tonga som min. Vi har drat jämt, nickar hon. Å så hade vi Anders stöd på sitt buttra vresiga sätt. Jag måste berätta hur han kunde vara. En gång hade vi mistat en ko och hade ingen mjölk. Då sa han te Anna-Gösta: Vell du göra mej en tjänst, ja har inte så gott om foder så om du velle ta hem den här koen å fora henna åt mej vore dä bra, hon kanske mjölkar nån droppe för fodret. Ibland kunde han säja: Du Peter som har gott om ti han väl ta mina oxar å träna opp dom på dett ställe så di ä i ordning te vi ska börja höstköra. En vår hade vi inte nog sättpotatis och ingen hade några att sälja. Anna-Gösta som varit hjälpe i Västragårn visste att dom bara hade så dom klarade sej med matpotatis så där ville vi inte fråga. Men en dag sa han te henne, ni kan väl ta en tunna potatis här om ni behöver. Men ni har ju inte mer än ni behöver själva invände hon. Vem faen vill äta gammal potatis på sommaren snäste han. Ofta sa han te mej att han inte kunne begripa hur en son bra däka som Anna-Gösta kunne hålle te goe mä en sån dråse som mej. Ja, sköt gumman in, han brukade så likadant te mej om Peter, fråga om ja satte värde på min tur. Ja tackar Gud var kväll för det sa jag en gång. Knävla däka, hö, hö. Vi har som du vet fem barn i Amerika och när dom två första reste på samma gång, det var bara ett år emellan dom, lånade Anders dom till landstigningspengar. När jag erbjöd mej att arbeta av lånet lite i sänder snäste han åt mej. Dä behövs inte, då betala di nock själva. Di brås på mor sin…….
Omkring sekelsskiftet fick vi friköpa stället, Anders söner och måg gick i borgen. Då sa den gamle skälmen: Att di bara törs, jag har försökt å årå dom. Sanningen var att Anders var den drivande kraften bakom affären. Hans barn har förresten inte vansläktats. Anders dog bara lite efter och då grät jag som ett barn å skäms inte för det. Efter kriget kunde vi betala det sista på lånet och då gick vi en söcken dag till kyrkogården med en lingonkrans till hans grav. När jag stod där sa jag högt att jag klarat upp min skuld. Då tyckte jag mej höra hans knarriga röst: Dä va inte för snart men du har allti vatt en reko.
Ja nu förstår du kanske varför jag haft två gudar, slöt Peter.
November 1983
Ernst Häll
Kommenterat